Hej! Egentligen borde jag vara duktig och skriva hela historien från början, men eftersom jag just berättat allt i ett jättelångt inlägg på ett forum är jag faktiskt så fräck att jag bara kopierar in det inlägget här. Nackdelen är att det är snabbt och slarvigt skrivet, men ni kanske kan överleva lite dålig svenska för denna gång?
Jag är den som har varit med Mini på sjukhuset hela tiden. Först var det ju tänkt att Ricki skulle vara där med honom, men mitt mammahjärta bestämde sig för att jag ville vara där. Ricki var bara borta under nätterna.
Bastian skrevs in i Onsdags, natuuurligtvis får vi dubbelrum, grejt.....Minns ju från förlossningen hur bra det funkade för mig sist (inte alls!!) så det var ju inte kul. Särskilt som det fanns fler enkelrum än dubbelrum där, grrr! Vi delade rum med en pojke på nästan fyra som skulle operera samma åkomma, fast hans var allvarligare än Bastians. Jag tänkte att det var skönt att det var en lite äldre pojke som iaf inte skulle ligga och skrika på nätterna. Mmm, jag fick äta upp de orden sedan ja.....Suck! I vilket fall, vid 15-16 hade vi träffat narkosläkare och sköterskor och jag vet inte allt det var och var fria att hoppa och leka ett tag, så då stack vi till en kompis till maken och käkade burgare och snackade, ganska skönt. Vi stack tillbaka till sjukhuset vid 19, eftersom Mini inte sovit en blund på hela dagen och vi började få lite panik eftersom han skulle få lavemang samt tvättas med definceringssvamp innan han lade sig för kvällen.
Lavemanget var INTE en hit, guuuud vad ledsen han var! Lillsnutt! Det kom nästan lika mycket tårar som bajs, skrutten =( Dessutom har vi upptäckt att han tydligen hatar skötbord (vi byter alltid i vår säng hemma, på hanndduk och engångsunderlag) så det blev han också skitarg över att utsättas för. Men sedan fick han ju bada och då var världen ljusare! Jag var supertrött eftersom jag ju strulat till dygnet, men tänkte at det ändå var bra eftersom då kunde jag somna tidigt. Så efter bad och nattvälling sövde vi mini i min säng innan vi flyttade över honom till den klassiska barnsängen av järn (precis en sådan där 1800-tals spjälsäng, urk) och sedan stack maken hem till en kompis för att sova där vid 21-22 någonting. Och jag lade mig. Mini sov som en stock rakt genom hela natten (inte så konstigt med tanke på att han inte tagit en enda nap under dagen) och jag sov, well. typ inte alls. Dels var jag ju orolig för operationen, vi hade första tiden på morgonen och skulle bli väckta 6 för förberedande medicinering och ytterligare bad, och dels spökade preggomagen. Restless legs, onda fogar, för varmt, trång säng, hård madrass oro, you name it. Var uppe vid 3 och tog ett par mackor och fortsatte försöka. Tittade på klockan sista gången 05.30. Då somnade jag. Och kl 6 var det bara att gå upp.
Mini badades då igen (mycket poppis). De hade en smart balja på hjul så man kunde stå upp och bada honom, bra för maggen min! sedan fick han bedövningssalva på fossingarna (där de skulle sätta narkosen eftersom han små händer var för tjocka), bandage över och sedan somnade han om igen och sov väl till 07.30, väldigt skönt eftersom han ju fastade. Sedan vaknade han och då var det dags för lugnande inför operationen! OJ vad knarkad han blev, vi skrattade så vi grät! Ögonen fälldes ihop på halv stång och sedan satt han bara och fnissade åt allt! Vi filmade lite, hehe! Men sjukt gullig var han! Jag följde med in i op-salen och det var sååå skönt att han var så fnissig och lugn, för då blev jag lugn. De stack honom i båda fötterna flera gånger eftersom de hade lite svårt att hitta bra ådror, men han låg bara och fnissade åt såpbubblor som en sköterska blåste på honom, och åt hans mamma som var utklädd till ärtskida. Somnade in jättefint, även om andningen blev lite läskig. Sedan var det bara utut!
Kom ner till avdelningen igen och mötte upp maken och så gick vi till blocket (stora sjukhusbyggnaden) och drack en kopp te. Jag var sååååå himla trött. Skulle just sätta igång att ringa folk som sökt mig när jag insåg att klockan var halv nio, snopet! Så vi drack mest te och var nervösa. Jag hade som väl var kommit ihåg att berätta om äggallergin för anestesisköterskan, vilket var tur eftersom de fick byta medel då det vanliga innehöll äggula, puh! Gick tillbaks till avdelningen där jag tog mig en liten nap tills de kom och sade att han var färdig och låg på uppvaket!
De hade sagt innan att det var viktigt att man var där lite innan de vaknar för att de inte skall bli rädda när de vaknar. Mini var såklart vaken när han kom till uppvak, så det var en vaken men vääääldigt mör liten mini jag mötte där, med dropp och grejer. Fick upp honom i famnen och satt bara och höll honom i en timme ungefär. Det var väldigt mysigt men väldigt länge för min lilla känsliga urinblåsa och ledsna fogar. Sedan gick vi ner till pappa som blev sååå glad. Mini tittat upp, ser pappa, spottar ut nappen och säger "hej" (??) aningen otippat, haha! Faktum är att han under sjukhusvistelsen överlag börjat bulla lite mer. Han resonerar och skäller och hurrar, allt på hittepåspråk. Han sade till och med Mamma, men det var inte riktiat till mig utan mer åt Nalles håll. Ricki förelosg att det kanske var så att hans hjärna sitter i snoppen, och därför skall ju båda funka bättre nu.
Jag träffade kirurken på uppvaket, och han var precis sådär som man vill att en läkare skall vara! Fast rak blick, snälla ögon, och vitt hår och skägg. Jättebra var han! Och operationen hade gått finemang! Jag trodde ju skruttson skulle bli omskuren, men vad de har gjort är att de har byggt ca en cm urinrör till av förhud för att urinröret skulle hamna på rätt ställe (innan satt det som på undersidan av ollonet med en stor öppning), och sedan har de rekonstruerat förhuden så den nu täcker ollonet. Vilket innebär att han kommer se ut som alla andra små pojkar! Hurra! Just nu är lillsnoppen inlindad i bandage och grejer och så har han en litet kateter som sticker ut längst fram. Sedan har han två blöjor, en inre som är uppklippt på mitten så röret tittar ut så det inte kommer urin på snoppen, och sedan en yttre som suger upp urinet. Klar fördel med att opereras under blöjåren, gör den biten enklare. Annars hade han ju fått ha påse. Dock var det ju väldigt viktigt att man tejpede de uppklippta kanterna på intre blöjan så inte gelen och uppsugningsmaterialet i blöjan kunde suga upp något, utan viktigt att hålla torrt!!
Ett par timmar efter att mini var klart åkte pojken vi delade rum med in på op. Dagen förflöt sedan lugnt md mig på sjukhuset med mini och maken stack till Kävlinge och gick på ett par visningar (har lagt bud på en lght där nu). Bastian var jättetrött efter narkosen och sov mycket, själv stal jag mig ytterligare någon timmes sömn.
Natten blev helt fruktansvärd dock. Ni minns det jag sade om att det var bra att den andra pojken var äldre? Suck... Han hade för det första en droppställning (vilket inte är relaterat till hans ålder, men dock till suckarna) som inte funkade så bra. Under hela natten gick larmet på den var femte till tionde minut. Med en trött nyopererad liten ettåring vill man inte ha en apparat som tjuter öronbedövande stup i ett, och det vill väl ingen annan levande själ heller. Mini vaknade ganska många gånger och jag stoppade i honom välling. Andra pojken vaknade och pratade med sin mamma, och han har inte fattat vad viska är. Varje sekund mini sov var det larmande dropp eller pojke som pratade väldigt väldigt högt eller nattpersonal som kom med grejer och mediciner, och varje sekund det var någorlunda stilla var mini vaken. Pojken vaknade för dagen klockan sex och pratade HÖGT mellan 6-10. Jag bad dem flera gången att försöka dämpa sig eftersom han ju väckte mini, men för döva öron. "mamma varför gråter bebisen? Han vill vara med sin mamma!"
Nej skitunge, han vill sova men kan inte för att du suttit och halvskrikit de senaste timmarna!"
Kan säga att jag var otäckt nära att strypa honom med sin egen droppslang. Tredje sömnlösa natten efter all oro och allt blev lite för mycket för mig, så 7-9 spenderade jag mest med att gråta som en fontän och samtidigt försöka hålla mini glad (eftersom han ju när han nyss somnat om efter en dos välling väcktes av pojken som började sjunga sånger för full hals). 9.30 kom Ricki och jag stack iväg till mvc.Efter det åkte vi äntligen hem.
Vi skulle göra i ordning Mini för sängen. Men var händer när vi tar av ytterblöjan? Jo Hela fronten, hela framsidan är full av gelé! Blöt gelé!!! De retarderade idioterna hade missat att tejpa kanterna!! Hela poängen med innerblöjan är att såret skall hållas torrt och inte få urin på sig. Ni vet urin som är så skönt mot öppna sår-ytor.... Gelén var genomsur, för den har ju såklart sugit upp urin utifrån och sedan läckt igenom inåt. Hela han lilla snopp-paket var täckt av det. Jag blir så himla arg bara jag tänker på det. Galet det där med mammahjärtat att man blir så sinnessjukt arg att man mår illa på någon som kanske gjort ens son illa av rent misstag. Men grrrrrr klåpare!! Alla andra på sjukhuset var helt underbara! Men denna klantskalle! Tog typ 20 minuter att göra om allt och ta bort all gelé och grejer, och pluttson var sååå trött och ledsen. Fick i alla fall förklaringen till varför han brutit ut i gråt återkommande hela eftermiddagen och kvällen. Han får ju smärtstillande så vi fattade som inte varför, men inga smärtstillande lär ju hjälpa mot det...Gör ont i hjärtat när man tänker på det.
Nu är det klantiga misstaget i alla fall åtgärdat och lille herrn sover gott i sängen. Den tredje november skall vi på återbesök och ta bort katetern. Han kommer då halvsövas med samma berusande medicin han fick innan narkosen, hehe! Sedan är det återbesök om ytterligare tre veckor. Det skall bli skönt när det är över!
8 år sedan