Igår låg jag och ammade Loppan i sovrummet medans Bastian stod på en stol i köket och "diskade" vid diskbänken. Detta är något han gjort tusen gånger och han har aldrig ens varit nära att falla, han är väldigt försiktig av sig. Han hämtar själv en stol vid köksbordet och skjuter bort till diskbänken och klättrar upp, lätt som en plätt.
I vilket fall, någon gång måste det ju hända, och det gjorde det såklart igår. Till saken hör att han ofta vill ställa sig på sin tripp-trappstol vid köksbordet, och varje gång får han bannor och vi förklarar att han måste sitta ner på stolen, annars kan han falla och slå sig.
Nåväl, när jag ligger där och ammar hör jag en duns och ett skrik och flyger såklart upp ur sängen, varvid Livia blir jätterädd och skriker förtvivlat. I köket hittar jag en vält stol och en väldigt ledsen pojke på golvet. Han hade slagit bakhuvudet i köksskåpet förstod vi av bulan sedan.
Bastian jätteledsen såklart, och Lillan med, så sitter och tröstar båda på golvet en god stund. Bastian är ju dock en tuff kille, så han tog det rätt bra.
Mellan snyftingarna säger han "sitta stolen, sitta stolen". Sedan kommer han upp på fötter och går bort till köksbordet och hugger tag i den ondskefulla stolen som hans mor ställt tillbaka på sin plats, skjuter snyftande och mödosamt bort den till en bit från diskbänken och klättrar upp och sätter sig på den (han använder den annars bara till att stå så han når vasken).
Tittar sittandes på mig med stora ögon och förkunnar "sitta stolen!"
Ja kära underbara älskade barn, man ska sitta på stolen så man inte slår sig.... Blev så himla rörd. Det var som att han ville visa att han hade förstått och ville göra rätt. Lillplutt!
Naaaw lilla plutt! Så förståndig!
SvaraRadera